hafstrooom

Det är en kamp för mig att leva just nu. Trodde det var paus från problemen nu. Efter en helvetes uppväxt med bråk hela tiden slag ich skrik och bli vuxen snabbt. Det smärtar mig fortfarande.

Blivit bedragen och smittad utnyttjad av min första kärlek. Det gör fortfarande ont. Pojkvännen efter det älskar jag fortfarande men han älskar inte mig. Han fick mig att tro det. Det tänker jag på så fort jag är ensam. Mycket skit har hänt som fortfarande gör ont. Men jag försöker gå vidare och göra annat allmänt skoj som människor gör. Och ställa upp när vänner när jag ibland inte ens orkar. Jag trodde det var slut med problem nu för ett tag men nej. Ondskan följer mig och väntar på nästa chans. Jag vill finnas för alla runt omkring mig även de som inte förstår det även de som inte är värda det. Jag är inte perfekt vilket många verkar förvänta sig. Skit efter skit händer som jag inte alltid är beredd på men jag försöker. Försöker göra mitt bästa men det räcker inte alltid till och då blir det kalabalik men snälla jag är människa. Jag orkar inte mycket mer. Jag ber att problemen ska ta slut men nej. Vart ska jag försvinna? Vart slipper jag höra att jag inte duger hur bra jag än försöker vara. Hos vissa känner jag att jag duger men där jag känner att jag inte räcker till.. De ställena/personerna är fler. Gud hjälp mig hur ska jag klara av att vara stark när det känns som det är slut.